dom kallar mig kär, någon annan är egenkär och ja är galen
En gång trodde jag att man gjorde allt för sitt egna bästa.. Men, så är det väl inte?
Finns nästan inget någon gör bara för sitt egna bästa, alltid ska man ha kompletteringar till någon annan! Jag, jag trodde att jag alltid kunde klara mig själv. Jag har alltid gått runt och trott att allt kommer lösa sig, oavsett vad jag gör. Har vaknat upp ur min koma på någon sätt dom senaste månaderna. Helt plötsligt är jag på väg att ta studenten, på väg att skaffa mig ett eget liv.. Jag är inte längre den där lilla tjejen som satt ute på gatan och kolla upp i rymden och grät för jag inte visste hur den fungera, men ändå visste att allt löste sig. Utan idag, idag vet jag att man aldrig kommer få reda på hur rymden fungerar och att det inte hjälper hur mycket ja än gråter!
Livet suger, livet äger, livet är fett, livet springer ifrån mig. Livet, jo det där viktiga ja..
Egentligen tycker jag inte om människor, men sen finns det ju dom där konstiga, störda och alldeles underbara undantagen. Dom där som jag skulle göra allt för, och dom som räddar mitt liv dagligen genom att egentligen inte göra något alls! Finns dom där som liksom bara hoppar in i mitt liv, greppar min midja och vägrar släppa taget! Dom håller hårt och vänder mig upp och ner utan att jag ens hinner blinka, utan att jag hinner lägga in en mening som skulle få dom att ändra sig. På tal om det så vill jag tatuera in min mammas namn på armen, tack för mig!
"dom fick mig och börja gråta, för dom skrek ut ditt namn"
Kommentarer
Trackback
