kollegieblock
Jag satt mitt på gatan.
Min bästa vän någon meter ifrån mig.
Tiden har verkligen bara sprungit förbi på sista tiden. Jag har inget hem än, eller. Nu för tiden kallar jag allt för hem. Vart jag än sätter mina fötter så börjar ja snart ropa hemma. Senaste tiden har bjudit på så härliga människor. Bäst av allt senaste tiden är min fina kusin Anders. Han lär mig allt han kan känns det som. Han är så himla djup och bra, samtidigt som han är världens öppnaste och goaste kille. Vi har kanske träffats trettio gånger nu, eftersom jag inte har någon vidare kontakt med pappa har ja aldrig känt släkten på den sidan. Även fast jag inte saknat någon släkt så är det något som är så ball mellan mig o Anders. Något som bara har klickat. Sen har jag även fått in så fina människor över huvud taget på senaste tiden, personer som verkligen fått mig att dö o leva. Folk som fått mig att tänka "de var inte så farligt" och sen utmanar vi döden tillsammans igen. Sanningen är den, att man utmanar döden varje dag, lika mycket som man utmanar livet. Och, det är snart ett år sen världens konstigaste sak inträffade mig. Av en ren jävla slump klev jag av tåget i Småland och träffade en som har vänt hela mitt liv upp och ner. Ärlig. Jag trodde inte man kunde se nya saker i en person varje dag som får en att älska den personen mer och mer. Ibland känns det konstigt att kalla henne för flickvän. För, flickvän är ju sånt som alla andra har. Hon är något alldeles speciellt, inget som någon annan har.
Det var inget jag sa högt,
att han var min bästa vän.
Men, han var bäst.
Jag frågade något om stjärnorna, himlen.
Han kunde inte svara, som alla andra.
jag började nästan gråta
Kommentarer
Trackback
