sova, överskattat i en annan värld!
Kan helt enkelt inte sova, huset är för tomt.. Ytorna är stora, det går liksom inte andas. Det känns som att rummen tar upp allt. Jag önska jag låg i en trång garderob, att inte en endaste ljusspringa lös upp. Jag har ångest för att bli fast här, för att ärligt skaffa mig ett jävla Svensson liv och ruttna bort. För, det är ju fan det man gör? Även fast man har lyckas skaffa den där perfekta partnern, det där stora huset med just den designen man vill ha & perfekta familjen så ruttnar man ju bort i mängden? Jag vill inte ha något stort hus med fin design, ja vill hellre bo i en jävla knullkartong ( husvagn ) på massa knasiga ställen runt omkring. Och sen så vill ja ha den där människan, som ja hoppas finns.. Ha den med mig och bara leva livet. Jag vill nog skaffa mig folk runtomkring överallt. Just nu hör jag ändå inte hemma någonstans. Här, i hålan så har jag min familj, jag har mitt jävla rum och har gått på gatorna i hela mitt liv. Men, det känns inte som att jag har något och hämta som jag hade då. Nu, nu vill jag vara se saker runt om mig. Men, Linköping.. Det känns inte heller som min stad. Förut älskade jag och åka dit. I vintras kunde jag helt enkelt bara åka dit och frysa röven av mig, men jag kände ändå att jag hade så mycket och hämta där. Jag vill ha nya städer varje kväll, nya upplevelser och känslor. Här reagerar jag alltid lika dant. Det är lesamt och komma hit, men underbart och träffa min familj. Jag har ingen sån här awesome människa och dela mitt liv med här. Och så fort alla har lagt sina huvud på kudden och sagt godnatt så går jag in i en slags gunga som alla bara snurrar på. Jag är nog lite rädd, att ruttna så som du gör. Jag vet att du sitter där i lukten varje dag, att du inte ens har några av dom där kvar. Ja, jag tänker på dig än idag. Jag kommer aldrig släppa lukten av tobaken på fingrarna och ciggarettpappret på min mun, det är helt enkelt så!
Kommentarer
Trackback
