dag 1
Dag 01 - Min första kärlek
Min första riktiga kärlek träffade jag en dag efter jullovet. Det var första skoldagen, men det sket jag totalt i. Att vi skulle ses var redan planerat. Jag hade aldrig träffat henne innan, men det var ändå något som fick mig att vara intresserad av henne. Jag hade inte hunnit med och sova mer än två timmar den natten, och jag var nervös. Jag visste inte vart jag skulle, vilket tåg jag skulle åka eller vart jag skulle hamna. Jag såg det mest som en rolig sak. Jag trodde i den stunden att jag skulle åka dit, vi skulle ses i några timmar, jag skulle åka hem och sen skulle vi inte ses mera. Men, när jag kom fram och träffa henne så vart allt förändrat. Jag hamnade verkligen i ingenstans, och jag kom inte ens hem på kvällen. Så jag stannade där över natten. Att jag då kastade mig in i något som jag inte skulle hänga med i var något som jag inte tänkte på. Jag tänkte inte alls, bara körde på för snabbt. Resan till ingenstans fortsatte, efter en månad så hade jag officielt skaffat mig min första flickvän. Efter att vi vart tillsammans så rasade nog allt lite. Jag vet inte riktigt vad det var, men allt kändes jobbigt, kändes bara löjligt och påtvingat. Jag var alldeles för stressad i att få det perfekta förhållandet. Det förhållandet vart helt fel i slutet, allt gick åt skogen med det. Jag träffa nya människor som visade mig hur avslappnat allt kunde vara, inte alls som vi hade det. Det fick mig och tänka om, var jag så lycklig i slutet som jag trodde? Emellanåt det jag just skrev så hade vi sjukt fina stunder, och vi har haft så mycket kul tillsammans. Det var nog bara inte mening att det skulle vara vi, det som sårar mig mest är på det sättet det tog slut, att jag än idag inte fått någon förklaring. Att be någon dra åt helvete på sms kan vara det värsta jag fått, men sånt är livet. Och det går vidare. Det var min första kärlek, vet inte vad jag ska säga om den. Jag menade allt jag sa till henne, jag tyckte om henne och vi hade det bra! Det vet hon själv, att jag aldrig skulle säga något jag inte menade. Men, vissa personer fick mig och inse ett och annat.
Att ha rusat in i förhållanden för fort är nog något av det jag ångrar mest i mitt liv. Inte för att det varit med fel personer (tror jag inte i alla fall), men för det - precis som du säger - gjorde att jag kände mig pressad att få till "det perfekta förhållandet". Det dödar liksom allt var passion, trygghet och kärlek heter, och åtminstone mig fick det bara att känna mig stressad och irriterad. Man ska inte "jäkta" fram sånt dära :)
Det kan vara hur rätt som helst, men om man springer in i det för fort, så hinner man inte anpassa sig, och då blir det bara fel...