någon som ja bruka känna
man måste våga dö för att leva
Jag har så mycket och berätta.
Jag har blivit en människa. Om jag blickar tillbaka ett år, var jag bara en liten skit som varje dag lät tågen eller bussarna ta mina problem. Endel saker klarnade igår. Jag satte mig på en stol, läste en bok om död, leva, meningar i att leva och dö. Och ja grät. Raderna kladdade ihop något speciellt i min hjärna. Det är snart ett år sen jag träffa en person som utan medvetande har ställt sig på kanten av ett surhål och dragit upp mig. Det var ungefär två månader som jag upptänkte att jag hade släktingar. Senaste månaden bestämde jag mig för att få slutbetyg. Igår bestämde jag mig för att göra något av det så kallade livet.
" vi går bara runt halvsovande och gör saker automatiskt.
För att vi tror vi måste göra det"
Jag har verkligen upptäckt hur min familj gör allt för att jag ska få gå min egen väg nu. Och mamma har lett mig in på rätt väg. Hade jag för ett år sen sagt att jag en dag ska stå på egna ben. Att jag ska spara pengar och försöka ta mig till något större hade mamma bara gett mig ett leende. Idag, vet hon att jag kommer lyckas. Min mamma och låtsaspappa gör allt för mig för tillfället. Mamma hjälper mig att ta tag i saker, att jag får mat i magen vilken stad jag än befinner mig i. Min låtsaspappa sa något för länge sen "låt henne åka medans hon orkar med det". Utan deras pepp o hjälp med pengar hade jag nog inte ens typ tagit mig till Stockholm över en dag bara.
"släkt"
Jag har egentligen aldrig haft någon släkt, aldrig tyckt det är viktigt. Jag hade mina så kallade kusiner. Och familjen. Familjen är det viktigaste någonsin. Men, mina "kusiner" flyttade ifrån mig. Utan att ens röra en min, utan att ens ge mig ett litet "vi kommer sakna dig". Dom lämnade det där huset som dom alltid bott i, dom lämnade nyckeln till någon annan människa och jag kan inte längre gå dit. För två månader sen träffade jag min farbror för första gången på tio år. Varför tio år sen vi såg, vet jag inte. Det har bara blivit så. Helgen efter ringde min kusin och ville ta en öl med mig. För mig, kändes det lustigt. Varför skulle min kusin bara helt plötsligt efter alla år vilja gå ut med mig? Men, han har fått mig att inse att släkt är en ganska stor grej här i livet. Jag har aldrig kallat någon kusin riktigt. Han är 12 år äldre än mig, men som han säger själv "har barnasinnet kvar". Vi har kanske träffats 30 gånger. Ändå så känns det som att vi har delat ganska mycket av våra liv tillsammans. Idag är jag glad att jag satte min fot i deras hus för en middag.
"försvinna
idag är du bara någon som jag bruka känna"
"dom låtsas som att vi aldrig funnit, som inget mellan oss har hänt"
Igår lovade min bästa vän mig att aldrig försvinna ur mitt liv. Vi kommer alltid ha våra liv på olika ställen. Hon har alltid stått där jag inte varit, o tvärt om. Ändå, har vi alltid till sist hamnat på samma ställe i slutändan. Jag var en annan person när hon umgicks med mig i början. Jag hatade människor. Jag var rädd för mig själv, rädd för livet. Jag tyckte allt var obehagligt. Trodde att allt hade med död att göra. Ändå, satt hon alltid på andra sängkanten varje natt när jag grät mig genom det mesta. Hon sa jämt "vill du vara breve mig" även fast hon visste att ja inte klara av någon fysisk kontakt. Ja svara alltid "nä, de går över snart". Oftast visste vi att nästa natt skulle vara densamma. Men hon var där ändå och erbjöd en sovplats breve sig. Vi somna alltid i var sin säng. Idag, står hon närmare mig än någon annan av mina vänner. Vi delar alltid säng och varje liten beröring av henne skriker det vänskap om.
"alltid på samma plats"
Jag sa alltid när jag var mindre att jag skulle bo kvar på samma ställe som jag alltid bott på. Jag var nog mest rädd. Rädd för att blir en i mängden. Men, det blev jag ändå i våran stad. Som alla andra. Man vet vem alla är, men man orkar inte bry sig om dom. Dom bara är där. Idag, känner jag att jag hellre inte blir igenkänd. Men ändå lämnar något slags tecken.
I skrivande stund är jag på bussen. Inte för att den ska ta mina problem.
Utan för att jag idag njuter av varje mil, varje ny stad o varje människa som ler mot mig.
Kommentarer
Trackback
